Höns

Rasramar

När lantraser av fjäderfä beskrivs, görs det inom breda rasramar. Det är av yttersta vikt att en lantras tillåts att variera! Det innebär i klartext att man inte får lov att sätta upp ensidiga avelsmål när man väljer ut livdjuren. Exempel på sådana ensidiga avelsmål är maximal äggproduktion eller ett standardiserat utseende. På denna hemsida återges rasramarna kortfattat. I boken Genbanker och rasramar finns fullständiga rasramar.
 
En rasram skall inte förväxlas med en rasstandard som utgörs av en exteriör (utseendemässig) idealbild. Med rasram avses en dokumentation av den variation som lantrasen hittills har uppvisat, utan tecken på sentida inkorsning.
Det har aldrig funnits vilda höns i vår del av världen. Tamhönsens vilda ursprungsart är den röda djungelhöna Gallus gallus, först tämjd i Indien för ca 5000 år sedan. De första tamhönsen kom hit för ca 2000 år sedan. Under tidens gång utvecklades våra inhemskt anpassade lantraser. Lokala förhållanden påverkade, så att olika stammar/lokalraser bildades. Först mot slutet av 1800-talet började stora mängder utländska, specialförädlade höns (främst värprasen Leghorn) att ersätta de gamla trotjänarna i allmogens hönshus. Våra gamla lantrashöns påstods redan tidigt vara utdöda. Sanningen var snarare att ingen ville veta av dem! Några små restbestånd återfanns och tillvaratogs på 1980-talet.

Bakgrund och bevarande

SLK bildades 1986 och arbetar bl.a. med att bevara och föröka dessa inom levande genbanker. SLK strävar inte efter standardisering och genetisk likriktning av raser utan vill bevara lantrasernas variation och mångfald. Samma princip gäller för höns, ankor och gäss. Bevarandearbetet sker i nära samarbete med ansvarsmyndigheten Jordbruksverket, som rapporterar vidare till FAO.

Beskrivning och egenskaper

Generellt är lantraser klimatiskt härdiga, motståndskraftiga mot sjukdomar och har goda föräldraegenskaper. 30-40 % ruvning är normalt i en lanthönsflock. Högre procent för dvärghöns. 100-200 ägg per år är normalt. Lantrashöns värper ägg med benvitt till ljust brunaktigt skal. Ett ägg efter en medelstor lantrashöna väger ca 50-55g. Större hönor värper normalt större ägg än mindre - men de äter också mer!
 
I rikare bygder och miljöer kunde rel. stora och kraftiga lokalraser utvecklas, medan man i fattigare bygder endast kunde livnära mindre djur. Storleksmässigt kan raserna delas in i fyra grupper, efter hönornas vikt: Stor lantras ca 2-2,5 kg, medelstor 1,5-2 kg, liten 1-1,5 kg och dvärg 0,5-knappt 1 kg. Tupparna är oftast 30 - 40 % större än hönorna.
 
Fjäderfärgen är ofta mycket vacker, med stor variation mellan och inom raserna.

Rasbeskrivningar och bilder

Bjurholmshöna

Preliminär rasram

Bakgrund

En liten rest av de tidigare allmänt förekommande små lantrashönsen i Västerbotten hittades av en slump hos en 90-årig kvinna i byn Bjurholm 2011. Där hade hönsen gått sedan hennes farfar tog hem dem från Norrbyskär utanför Umeå på 1880-talet. Inga höns har under hela denna tid tagits in i flocken.

Senare har ännu en hönsflock hittats utanför Bjurholm. Dessa höns köptes på 1950-talet köpts från flocken i Bjurholm. Även dessa höns har hållits utan inkorsning.

Kännetecken

Hönsen är medelstora lantrashöns. Benen är något under medellängd. Fjäderdräkten är slät. Kroppsfjädrarnas dundel är relativt stor och bidunet väl utvecklat. Det tyder på lång anpassning till kallt klimat. Benen är oftast släta men några höns i ursprungsbesättningen har svag benbefjädring. Benfärgen är varierande, oftast svart eller blågrå. öronskivornas färg varierar från vitt till rött. Kamformen är enkel. Hönorna har relativt små kammar, tupparna medelstora. Vikt höna ca 1,5 kg, tupp ca 2 kg.

De tillvaratagna hönsen var helt eller övervägande svarta eftersom ägaren föredrog dessa, då hon ansåg att de var mindre utsatta för rovdjur. En del blir vildfärgade eller svarta med inslag av guld i kragen. Vetefärg och blått förekommer, liksom en variant där hönsen blir nästan vita med svart/mörkt inslag i krage och stjärt samt teckning på en del kroppsfjädrar. Vi utesluter inte att ytterligare färgvariation kan uppträda i framtiden.
 

Skånsk blommehöna

Från den sydskånska slättbygden kommer denna vår största lantrashöna. I byarna Vomb, Tofta och Esarp hittades gårdsflockar som tillsammans utgör dagens blommehöns. Hönsrasen har fått sitt namn efter äldre skåningar som talade om dem som "di gamle blommede".

Kännetecken

Kroppsformen är rund och robust. Fjäderfärgen har fått sin karaktär av de vita fjädertopparna på olikfärgad bakgrund. Grundfärgen kan vara svart, blå (grå), vildfärgad (rödorange tuppar och bruna hönor) eller ljust gulaktig. liksom de flesta andra lantraser av höns har blommehöns en enkel och sågtandad kam. En del djur får tofs (fjäderbuske) på huvudet. Vikt höna 2-2,5, tupp 2,5-3,5 kg.
 

Åsbohöna

Fodertillgången har varit väldigt olika mellan den rika slättbygden och fattigare bygder. Denna lilla hönstyp var förr allmänt förekommande i de Nordskånska och Småländska skogsbygderna. De tillvaratagna djuren kommer från de skånska byarna Esborrarp och Linneröd. Anspråkslös och anpassad till knappa förhållanden.

Kännetecken

Djuren är mycket variabla i färg t.ex. vilddfärg, vete, svart och blått (ofta med inslag av annan färg i hals- och sadelfjädrar). En del djur kan bli vitspräckliga, ungefär som blommehöns. Svag benbefjädring är sällsynt, men förekommer. Taxbenhet och dvärgväxt har konstaterats. Eftersom sådana djur har sämre livskraft avlar man inte den. Vikt höna 1-1,5 kg, tupp 1,5-2 kg. Den lägre vikten bör inte underskridas.
 

ölandshöna

En mycket liten rest av den förr vanliga lantrashönan på öland återfanns i byn Kåtorp, på samma gård som den sista ölandshästen levde. Flocken har funnits på gården under mycket lång tid och inga vita leghornshöns köptes in, trots flera försök från nasare.

Kännetecken

Av det lilla fåtal av hönsen som kunde räddas var det 1 tupp och 5 hönor. Flera färger som omtalats från förr tycktes vara borta. Endast gökfärgat (grårandigt), där tuppen var ljusare än hönorna, och en beigeaktig höna fanns kvar. I dag har en och annan svart och vildfärgad klyvt ut. Benen är glatta. Kamformen är enkel. De flesta hönorna har en rel. stor upprättstående, ibland svagt hängande kam. Tupparna har en stor kraftig kam och långa välutvecklade haklappar. Tuppens vikt 2,5 - 3 kg och hönans ca 2 kg.
 

Gotlandshöna

Två personer sökte ovetande om varandras existens kors och tvärs över Gotland på jakt efter höns av den gamla gotländska stammen. Båda hittade vad de sökte på Fårö. Detta skedde omkring 1980. Hönsen hölls fritt i öppna fårhus året om.

Kännetecken

Kroppsformen är lite grov och robust. Fjäderfärgen är vanligen är vildfärgad eller brun i andra närstående nyanser. Hämningsfaktorn som ger ljusgult iställer för rött förekommer, liksom svart, blått och vitt. Randig teckning kan förekomma. Kamformen är vanligen enkel men roskam kan förekomma. Tuppens vikt brukar ligga mellan 2,5 - 3 kg och hönans 2 - 2,5 kg
 

Orusthöna

Redan på 1910-talet samlades en flock ihop av små lantrashöns som på den tiden ännu var vanliga på ön. De salufördes på 1950-talet som orusthöns, men det var först 30 år senare som bevarare fick upp ögonen för deras kulturella och genetiska värde.

Kännetecken

Färgen är oregelbundet vit och svartspräcklig, så att en del fjädrar är svarta med vit topp, andra tvärtom. På en del djur går vildfärgen igenom. Det syns mest på tuppar som får gyllene färg i hals och sadelfjädrar. Vit fjäderfärg har förekommit. Medelstor kam med enkel kamform. Benen är glatta och ofta försedda med mörka svartgrå fläckar. Orusthönsen är visserligen spräckliga men annars inte så variabla i färg som de flesta andra lantrashöns. Fortfarande den mest fåtaliga och hotade av de stora lanthönsraserna. Vikt höna 1-1,5 kg, tupp 1,5-2 kg.
 

Bohuslän-Dals Svarthöna

Det har talats om en gammal korpsvart hönsstam i gränstrakterna av Bohuslän-Dal och Norge. Uttrycket svarthöns har nämnts. De höns som ligger till grund för dagens köptes 1958 från två bröder i Bullarebygd. Deras säregna svarta höns hade kommit med modern och fadern från Norge omkring sekelskiftet.

Kännetecken

Anlaget som karaktäriserar hönsen tillåter svart färg att breda ut sig, inte bara på fjädrarna utan också på kam, slör, näbb, ben och hud. T.o.m. köttet är mörkfärgat. Precis som på föregående ras kan i första hand tupparna få genomslag av vildfärger. Fjäderstrukturen är oftast slät men ullighet kan förekomma. Benen är glatta och tårnas antal är 4.. Vita djur kan förekomma. Kam och slör är svarta till rödlila och kamformen är enkel. Vikt höna 1-1,5 kg, tupp 1,5-2 kg.
 

Kindahöna

Kindahönan är en lokal hönsstam med typiska lantrasdrag. Äldre människor som känner igen hönsen sedan barndomen beskriver bl.a den "svarta färgen", den "lustiga kammen" och de "håriga benen". De kommer från Kindabygden i östergötland. Runt 1950 fick Hans Ottosson i Västra Harg några höns från en gammal man i 80-årsåldern, boende i skogen i Västra Eneby socken. Dessa höns utgör grunden till lantrasens genbank.

Kännetecken

Fjäderfärgen varierar, men mycket svart förekommer. Många djur har vildteckning med olika färginslag i hals och sadel. Fjäderstrukturen kan vara slät eller ullig. Ullhönsens fjäderfan saknar hakar som binder ihop det, ungefär som hos silkeshöns. Kammen är medelstor och kamformen är enkel eller roskam. Benbefjädring finns på de flesta och även hasvinge. Fyra tår är vanligast men även femtåighet kan förekomma. Vikten på tupparna ligger mellan 2 - 2,5 kg och hönorna på 1,5 - 2 kg.
 

Hedemorahöna

En allmogehöna från Dalarna. Dessa höns har lång tradition som brudgåvor och har funnits på gårdarna i Hedemoratrakten så länge man minns och kan berätta. Nuvarande hedemorahöns kommer från byn Trollbo.

Kännetecken

Det finns blå, svarta (ofta med inslag av annan färg i hals- och sadelfjädrar), vita eller nästan vita samt mindre frekvent vild- och vetefärgade. Djuren har en karaktäristisk mycket tät och dunrik fjäderdräkt. Bidunet (bifjädern) som sitter på insidan av kroppsfjädrarna är välutvecklad. Det tyder på lång anpassning till ett kallt klimat. Fjädrarna på en del är av ullig struktur. Ullhönsens fjäderfan saknar hakar som binder ihop det, ungefär som hos silkeshöns. Benen kan vara släta eller lätt befjädrade. Flertåighet kan förekomma. Inslag av svart färg i kam, slör och ansikte är vanligt.Vikt höna 1,5-2 kg, tupp 2-2,5 kg.
 

öländsk dvärghöna

Om de öländska dvärghönsen har sitt ursprung i de så kallade engelska tädgårdshöns som kom från Java via det engelska ostindiska kompaniet på 1600-talet och spreds i norra Europa eller om de har ett äldre ursprung i de inhemska lantrashönsen är inte helt klarlagt. Sådana dvärghöns var ofta vitprickiga/blommiga med fjös/fjädrar på benen. De omtalas tidigt på 1800-talet i svensk zoologisk litteratur. Den ras som idag går under namnet öländsk dvärghöna kommer från byarna Petgärde och Asklunda. De kallas ibland "spitehöns".

Kännetecken

Kroppen är kort och kraftig med reslig hållning. Fjäderfärgen är trefärgad i olika nyanser av brunt/vildfärg, svart och vitt. Benen är oftast glatta men en svag benbefjädring kan förekomma. Kammen är för det mesta enkel men roskam kan också förekomma. öronskivorna är röda och oftast med en vit/blå inblandning, alltså alla tre färgerna tillsammans. Tupparna väger mellan 0,6 - 1,0 kg och hönorna 0,5 - 0,8 kg.
 

Gammalsvensk dvärghöna

Att det kom tama bankivahöns till norra Europa inklusive Sverige via de ostindiska kompanierna vet vi. De nämns på 1860-talet i svensk zoologisk litteratur. En senare benämning är "brun bantam". Det mest troliga är att de kom hit med det svenska ostindiska kompaniet som mellan 1731 och 1813 genomförde 132 resor. Den mest oförädlade delen av rasen bevaras under namnet gammalsvensk dvärghöna.

Kännetecken

Kroppen är kort och kraftig med reslig hållning. Fjäderfärgen är vildfärg och de har glatta ben. öronskivorna är röda med mer eller mindre vitt inslag. Vikten på tupparna är ca 0,6 - 1,0 kg och hönorna 0,5 - 0,8 kg.
 

 
 
© Svenska Lanthönsklubben, om ej annat anges.